Jag känner mig lite som en bubblare. Ni vet en sådan som dyker upp från ingenstans och sen bara är där. Ni vet ju såklart vad jag heter och allt sådant. Vad ni kanske inte vet, är den utflykt som har tagit mig hela vägen hit till ELLE och hur det kommer sig att jag idag får jobba med det jag älskar och lever för: Att få människor att göra en förändring i sitt liv, framförallt när det kommer till träning, men även när det kommer till att vara tillfreds i största allmänhet. Sustainable Shapes. Det var av den anledningen (att jag inte var tillfreds i livet) som jag efter fyra år i Marknads- och PR-branschen tog beslut om att hoppa av det spåret och satsa på mina drömmar, bestämde mig för att släppa taget om kostymbyxor och tillägna min energi åt dagar i tights. Med en stor dos av rädsla kom jag överens med min dåvarande arbetsgivare, Filippa K, att vi inte skulle förlänga min projektanställning. Jag behövde tänka. Skulle jag våga satsa på mig, hade jag vad som krävs? Matentusiasten i mig, fick för sig att jag skulle kunna göra utrymme för att landa i mina tankar genom att jobba på restaurang. När oron över vad-folk-ska-säga-nu (ja det finns många som undrar hur man kan byta Filippa K mot restaurang) hade lagt sig. Kom jag fram till att min sysselsättning inte identifierar mig som person. Det var också då som jag första gången många år, fick känna att livet och glädjen att gå till jobbet började rinna tillbaka i min kropp. Mina tankar fick stimulans och jag fick kraft att börja snickra på mitt företag i huvudet. Jag hade arbetat med träning som en extremt stort sidoprojekt i nästan 15 år, men tvivlade ändå på om jag skulle lyckas åstadkomma något. Nu, tre år senare känns det som att jag har kvitto på att jag dög för uppgiften. Inte bara lever jag min dröm. Jag får träffa så extremt inspirerande människor, samtidigt som jag får möjlighet följa med när de gör samma resa som jag gjorde då. Jag får lov att följa med i deras utveckling mot ett liv med mer tillfredställelse på alla plan. Det är jäkligt coolt. Utöver det så är jag (för det mesta) en stolt och betydligt mer nöjd människa. Jag vet att jag har slitit som ett djur, men oj som det har varit värt varenda sekund av frihet och framsteg. Jag är oändligt glad att jag lyssnade på min magkänsla och att jag vågade satsa på det jag brinner för, vågade satsa på mig. Jag tänker att kan jag så kan ni. Fotograf: Hanna Skoog
