De senaste åren har det hänt ganska mycket i mitt liv. Jag startade eget företag med målsättning att efter 2 år starta aktiebolag, där är jag nu. Jag har på lite drygt 1 år gått från 600 följare till nästan 6000 på Instagram, det är inte så mycket för en del, men jäkligt hårt slit för mig. Jag hade för mindre än 2 år sedan aldrig skrivit en rad i en blogg, nu i Mars har jag bloggat i 1 år på Sveriges kanske bästa portal, ELLE. Jag lever min dröm om att få prata långsiktighet när det kommer till hälsa, ett budskap som verkar ha gått fram. Jag har en även podd på samma tema (lågsiktighet gällande hälsa) med min bästis. Att jag har träffat henne gör mig så glad, över henne är jag mycket stolt. Innan jag hann hit i historian släppte jag taget om min marknadsföringskarriär, för att hitta glädjen i att jobba igen. I samma veva som jag blev lämnad av någon jag tyckte mycket om och hade svårt att komma över. Den nya karriären som servitris, gjorde att jag sprang raka spåret in i armarna på någon som jag länge och väl försökte stå emot att falla för, någon som var exakt som mig, men lite tryggare, lite för bra för att vara sann. Lite sån som gör att jag letar fel. Utöver att jag har vågat testa hans famn, starta företag och tro på att jag klarar mig själv, så är jag ganska rädd. Rädd för att bli missuppfattad. Rädd för att saker ska vara som dem är just nu, resten av livet, samtidigt som det är det enda jag vill. Jag tycker att vänner är livet. Att smör och grädde är pricken över i:et. Jag sufar hellre än bra och jag tycker att det är coolt att säga att jag gör just det. Jag är en löphaterska som har sprungit maraton. Jag är en tävlingsmänniska som ogärna tävlar. Jag älskar sport och kunde ha blivit bättre på det, än jag vågade tro att jag kunde. Jag har otroligt mycket åsikter men ändå svårt att säga ifrån, att stå upp för mig själv. Jag tränar på det lika mycket som jag tränar på massa annat. Jag är orädd. Men ändå ängslig. Jag har ångest, men alltid otroligt nära till skratt. Jag är sällskapsjuk och har stort behov av att vara själv. Frukost är helig, men jag glömmer på tok för ofta att äta lunch. Jag bor i Stockholm men är uppvuxen i Ulricehamn. Det har format mig på så sätt att jag numer förstår att man får ta plats, men att man alltid ska vara ödmjuk. Vem är du som följer mig här? Fotograf: Hanna Skoog
