Jag har varit tyst ett tag. Inte för att jag inte haft något att säga – utan för att det som hänt inom mig har behövt få ta plats först. Jag har varit i Paris (och ja, Baguettehunden lever fortfarande kvar i mitt hjärta). Sen har jag kastat mig rakt in i min NLP-utbildning igen. Och sen, mina vänner, har jag gjort det läskigaste jag någonsin gjort.Jag har släppt taget.Under hösten började jag planera för att jobba mindre. Inte för att jag vann på lotto. Inte för att det plötsligt fanns utrymme. Utan för att kroppen och hjärtat började viska: “Det räcker nu.”Jag har hållit 25 klasser i veckan i över ett och ett halvt år, jobbat 12 timmars dagars mer ofta än sällan, helger har inte alltid inneburit helg. Jag har drivit, burit, hållit, kämpat. Och samtidigt har jag försökt vara kreativ, visionär, närvarande. Och det har gått – tills det inte gick längre. Jag började nosa på en känsla jag aldrig velat närma mig: att det jag älskar mest inte kändes lika kul längre.I NLP pratar vi mycket om våra inre kartor – hur vi uppfattar världen, oss själva, våra möjligheter. Och en av de största kartorna jag burit på är denna: “Om jag inte sliter – så förtjänar jag inte att lyckas.”Den kartan har tagit mig långt. Men den har också tömt mig. Förändring på djupet börjar ofta med att vi ifrågasätter just de där sanningarna. Att vi vågar titta på dem, utan att döma. Bara ställa frågan: “Stämmer det här verkligen?”Så jag har börjat skapa en ny karta. Den handlar om att testa hur det känns att jobba lite mindre. Att ge utrymme för kreativitet, återhämtning, nya idéer. Inte för att jag vet exakt vad som kommer hända – men för att jag vill ta reda på det.Och vet du vad? Det är skitläskigt. För hela mitt nervsystem skriker: “Det här är farligt!” Men jag vet att det inte är farligt. Det är ovant. Och att skillnaden mellan de två är enorm.Just nu står jag här – mitt i förändringen. Med ångest som ibland viskar att jag gör fel, med gråtattacker. Men också med en nyfikenhet som känns levande. Jag vet inte exakt vad som väntar. Men jag vet att det inte längre funkar att hålla i allt själv. Och det räcker som anledning.Kanske sitter du också med en karta som begränsar dig. Kanske har du också börjat ana att något nytt vill ta form. Min uppmaning till dig? Våga vara nyfiken. Våga ställa frågan: “Vad händer om jag gör tvärtom?”Vi ses snart igen. På riktigt.
