Träning hade alltid funnits vid min sida. Vi blev goda vänner redan jag var liten tjej. Året jag fyllde 17 hände det något, träningen fick en ny plats i mitt liv, jag fick starkare känslor och blev mer delaktig genom att jag började instruera klasser hemma på gymmet i Ulricehamn. Relationen flöt på bra, självklart med sina ups and downs, det har väl alla relationer!? För att inte förstöra eller på något sätt riskera att vare sig glöd eller kärlek skulle försvinna, bestämde jag mig för att aldrig gå längre än att låta det vara en nära vän och en liten flirt vid sidan av det som var mitt "riktiga" jobb. (Det trots att de flesta runt mig tyckte att jag och träning kändes som en perfekt match.) Efter 4 år av något som blev en kärlekslös relation, utan fjärilar i magen, men med en stor dos av cred, trygghet och pengar, det vill säga marknadsföring, tog jag mitt förnuft till fånga! Längtan var för stor, jag kunde inte sluta tänka på hur det skulle vara att jobba med träning på heltid, ge det en chans på riktigt. Livrädd för att förstöra det fina i min livslånga relation, bestämde jag mig tillslut ändå för att våga gå på känsla och välja passion framför trygghet, lust framför förnuft. Sagt och gjort, 3 år senare har jag hittat ett sätt att hålla passionen vid liv och skapat trygghet, kärleken blomstrar och även om resan krävde några terapisamtal och ångestvåndor har jag aldrig tvekat på att beslutet om att säga upp mig var helt rätt. Vill du veta mer eller går i samma tankebanor, lyssna på veckans poddavsnitt som handlar om att säga upp sig! Klicka här för att komma till avsnittet: Vi säger upp oss!
