Efter extremt mycket prestationsångest, en känsla av att vi har lyckats lura någon, så har vi pustande och frustandes, med sömnlösa nätter och överhängande stress ÄNTLIGEN rott innehållet i boken i land. Under resans gång har jag såklart tänkt att: ”Det här löser vi” ändlöst många gånger, medans jag på natten har drömt stressdrömmar och vaknat stel av skräck och tänkt att: ”Fan det här kommer aldrig att gå vägen!” Inga av känslorna ovan är ens lite överdrivna. Så ja, det här går till det läskigaste uppdraget i världshistorian sett till Kamperhaugs meningslösa liv. Mycket beroende på att jag inte har skrivit en bok tidigare. Delvis för att det känns som en riktigt riktigt stor grej att få skriva sin egen bok för att sen trycka den på papper, med ett omslag som bär mitt och Anjas namn, som man kan köpa i en butik i varenda småstad i hela Sverige. Ja ni fattar. Stort. I fredags när jag hade ändrat den sista meningen i boken och slog ihop datorn kunde jag inte sluta le! Jag log när jag stod, när jag hoppade ur mina gråa mjukisar, när jag sminkade mig och slutligen när jag gick mot Urban Deli för att dricka fir-bubbel och skåla med Hannah. Jag log på bussen när jag efter fir-bubblet kom bort till Zinken, trots att Hammarby låg under mot Västerås. Log till mitten av andra halvlek när jag fick migrän. Kroppen alltså, den kan man inte lura. Från att ha känt hopplöshet och tvivel över min egen förmåga, känner jag nu en enorm stolthet. Jag fick gåshud när jag läste första kapitlet högt för David och jag är övertygad om att det här kommer att bli precis hur bra som helst och att boken kommer att vara en bra hjälp för många. Utöver det så är jag så tacksam över allt som livet har lärt mig, allt jobb jag har gjort med mig själv som gör att jag tillsammans med Anja kan skapa innehåll till en hel bok. Så hipp hipp hurra! Jag är så glad!
