Den här bilden är från Sthlm Marathon. Lisa, Adam, David, Robin och Henri stod och väntade på mig vid mållinjen. Finns inget som går upp mot att ha vännerna på plats så att man kan dela glädjen. 2016 sprang jag mitt livs första marathon. Det var en stor stund i denna löphatarerskas historia. Jag som tyckte att milen var vidrig enbart något år tidigare, har nog på riktigt aldrig känt mig så stolt. Jag har sprungit kontinuerligt de senaste 10 åren. Jag är utbildad löpcoach. Jag har rivit av lidingöloppet och 2 marathons, men ser mig ändå inte som en löpare, så konstigt. Löperksa eller inte. Störst av allt när det kommer till löpningen är att jag har hittat något i den som får mig lugn och att jag kan låta den vara helt och hållet prestationslös. Det är inte helt enkelt när man i grund och botten är en tävlingsmänniska. Vad är era tankar om löpning och vad vill ni att jag skriver om på temat här i bloggen? Lyssna på vårt löpsnack här!
