Ett ögonblick. Hålla andan. Tid som står stilla. Min telefon ringer. Allt existerar igen. En jacka som slits ner från en spik. Snabba steg. Tårar som rinner. Kyla som inte biter. TAXI. Hittar ingen taxi. Springer till en buss. Telefonen ringer igen. Han har vaknat. Han pratar. Igår upplevde jag den värsta absolut värsta stunden i mitt liv. Jag fick se på när min kille olyckligtvis blev påkörd i huvudet under en bandymatch för att därefter falla ner mot isen, hans tunga, starka kropp, inget liv, medvetslös. Jag på andra sidan skärmen, fick se hans olycka i slow motion, spelas i repris. Hjälplösheten är svår att beskriva i ord. Han har vid tillfällen blivit kallad Bandy-Hulken för hans kapacitet och fysik. Tacksamheten över just de egensakperna igår... Hade han inte varit hulken och vaktad av änglar... vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända då. Nu ligger han här hemma på soffan, med en lätt hjärnskakning och är uttråkad för att han måste hålla sig i stillhet. Ögonblicksverk av olycka är absolut inget man ska tänka på, eller oroa sig för. Det är dock svårt att låta bli att tänka lite extra på att man ska känna tacksamhet var och varannan sekund. Att inget är för alltid. Ingen är för evigt! Jag tror på riktigt att jag är mer omtumlad och chockad än David, men vi mår båda bra! Tack för allt ert stöd och omtanke. Det värmer att känna att ni finns! Han där! Den bästa jag vet! <3
