Ja men så satt man här igen och kände stressen ta över kroppen. Det är något konstigt med mig. Så fort jobblivet tar över så börjar jag: 1 svamla osammanhängand 2 kommer inte ihåg vad jag har börjat säga och på så sätt glömmer hur jag ska avsluta mina meningar 3 startar 10 000 projekt samtidigt istället för att göra en sak färdig åt gången. I grund och botten tror jag att den största boven i dramat är att jag inte känner kontroll. Hur som helst, redan under semestern gjorde jag det klart och tydligt: Jag tänker inte ha det som jag har haft det jobbmässigt det senaste året. Jag tänker inte sitta och jobba sent på kvällar, hoppa över att träna. Jag tänker inte låta bli att ta hand om mig själv, missa att äta. Jag tänker inte befinna mig i en bubbla där jag inte vet om det var 2 veckor eller 2 månader sen jag träffade en kompis. Jag är en person som är väldigt driven, men mer än allt annat värderar mina realtioner. Jag har åsidosatt både vänner och mig själv i snart 3 år. Jag säger stopp. Stopp till att låta det fortgå. Jag tror att om jag jobbar smartare så kommer jag att få mer ut av varje timma och på så sätt få mer tid över till att ödsla kärlek på dem jag bryr mig om som allra mest! Jag tror att om man har bestämt sig för något och vill det tillräckligt mycket så kommer man att lösa det. Jag tror att man måste ha en strategi för att lösa saker. Min strategi för nu är: 1. Kolla upp om jag har möjlighet att ta in någon som hjälper mig några timmar i veckan. 2. Acceptera att jag inte kommer hinna allt jag vill på en dag. Det jag inte hinner idag kan vänta till imorn (i am not a doctor). 3. Ha bestämda tider för scrollande i mobilen. Fan vad jag slösar tid där. 4. Skriva ner en priolista. Den listan måste jag följa oavsett vad, inga undantag godkännes. 5. Våga prioritera det jag brinner för mest, alltså inte bara jobba undan mejlkorg hela dagarna. Löpandeband verksamhet gynnar ej mig. 6. Låta jobbdagarna ha en tydligare början och slut. Man behöver inte sitta och småjobba under frukost eller för den delen kvällsmyset i soffan. 7. Sluta vara så hård mot mig själv. Varför skulle jag behöva vara det, jag lider som det är. Hur känner ni just nu? Är ni tillbaka i rutiner och har ni kontroll? Fotograf: Pernilla Thelaus
