Under ett års tid har jag haft äran att ligga med en världsmästare. Det är inte alla som kan skryta ikapp med det va!? I två veckor har samma värlsmästare varit iväg och försökt spela hem världsmästartiteln igen (eller säger man bara så om boxare?). I år gick det inte hela vägen. I morse klockan 07.00 väcktes jag av frukost på sängen ute hos Davids bror och tjej, hela familjen Pizzoni var samlad för att heja fram grabbarna, som krigade i 90 minuter. Det är svårt att beskriva hur det känns att se den besvikelsen som uppstår. När en del av det han lever, andas och tränar för hela året går i kras de sista minutrarna. Samtidigt som en halv jordglob skiljer oss åt, så att det inte går att finnas där. Men jag gissar att det är det som är sport!? Världsbäst eller inte. Han kan komma hem nu! Jag längtar ihjäl mig och kommer vara fortsatt intresserad av att ligga.
