Fick denna i kommentarsfältet för ett tag sen: "har också en fråga angående det senaste poddavsnittet: när du bestämde dig för att säga upp dig och börja resan till att slutligen göra din egen grej - vilken roll spelade då familj/David/vänner osv? tänker att ska man göra något sa stort som man inte vet hur det kommer gå, då behöver man ju någon som stödjer både psykiskt (snacka självtvivel, iaf här...) men i värsta fall även ekonomiskt? lite nyfiken hur du hanterade det. har själv funderat på att frilansa men känner inte att jag har det där stödet riktigt just nu (ingen sambo, väldigt liten familj osv... fina vänner dock men ändå)." Tycker att det här är en så viktig fråga i sammanhanget "Att säga upp sig". För visst låter det så himla härligt och inspirerande att våga följa sin dröm och sitt hjärta. Samtidigt som det, när det kommer till kritan är bland det läskigaste man kan göra. Jag minns det som igår, då när jag verkligen bestämde mig för att slänga mig ut. Jag och mitt ex hade precis gjort slut och jag kände mig både ledsen och hoppfull på samma gång. Kände att livet låg för mina fötter. Det pirrade i kroppen av skräckblandad förtjusning. Jag kände mig levande och galen (på ett positivt sätt). Samtidigt som jag upplevde alla dom känslorna, som jag stod på toaletten på Filippa K och grät och ringde desperata samtal till min psykolog. Jag hade ångest. Sån ångest. Hon lugnade mig genom att säga att jag aldrig någonsin kommer att vara definieras i vad jag arbetar med, att jag är så mycket mer än det. Jag valde att lyssna på henne. Bestämde mig att hon hade rätt. I den första beslutsprocessen var jag helt själv. Men med stort stöd av både mina föräldrar, vänner och mina dåvarande kollegor. Alla hejade på mig och var övertygade om att jag var påväg åt rätt håll. Mitt första steg i resan mot min dröm var att skaffa mig ett jobb. Ett jobb med möjlighet till fria arbetstider och chans till att jobba mycket.. jesus, under första året som egen fanns det ingen hejd på hur mycket jag jobbade. Jag tog massor av extrapass på restaurangen och la resten av tiden på att komma igång med mitt eget. Jag bestämde mig snabbt för att vara djärv. Det vill säga stämma möten med sådana jag kände att jag kunde lära mig av, sådana jag såg upp till. Som vågat gå sin väg. Det var gamla kollegor, kvinnor som har gjort samma resa, folk i träningsbranschen. Jag bestämde mig också för att fråga de konstigaste av frågor och prata om vad jag hade för tankar och målsättningar, med sådana som verkade intresserade. På så sätt skapades det öppningar för folk att kunna bidra. Det vill säga, folk tipsade om vänner som de trodde skulle kunna vara intresserade av att hjälpa mig på det ena eller andra sättet. Mitt tvivel har varit som en berg och dalbana, ena veckan har jag känt att fasen, det här går bra och att jag klarar mig alldeles utomordentligt, att det hela tiden finns små tecken på att jag tar mig framåt. Vissa veckor har jag funderat över vad fasen jag pysslar med, känt att jag inte orkar mer, oroat mig över pengar samtidigt som det har känts som att jag står still. Jag tänker alltid att jag vill skriva att jag har haft sådan himla tur som har så fina, omtänksamma och hjälpsamma människor runt mig. Men fan, det känner jag inte riktigt att jag vill. Jag tycker på sätt och vis att det är att förminska sin egen insats. Jag håller fast vid att jag har jäkligt bra människor runt mig, men det hade jag ju inte haft om jag var ett as. Människorna jag omger mig med finns runt mig för att jag förtjänar det, inte sant? Jag hjälper när jag kan och tvärtom så hjälper dom när dom kan. Lite så. Utan att tro på mig själv och känna stöd från mina nära hade jag antagligen inte vågat så det är klart att det är viktigt. Men jag tror att när man börjar säga sina drömmar högt, så som du precis har gjort, då har man redan tagit ett första trevande steg att närma sig sin dröm och då vet man innerst inne att man kommer att klara det. Jag tänker att du utan problem kan börja med frilansandet några timmar i veckan och se hur det känns, vilken fart det tar. Behåller du lite trygghet, läs inkomst så kommer resan mot målet antagligen ta lite längre tid men kännas mycket mindre läskigt. Är man trygg tror jag dessutom att man "säljer" sin tjänster bättre, det finns väl inget värre en desperat säljare så att säga!? Jag önskar dig all lycka och hejar så på dig. Vet helt hundra att du kommer att klara det! Jag tror att du tror på dig! Kram
