Susar runt och fotar utan att känna vare sig press eller prestige och märker att det kravlösa som alltid är tricket för att ta och bli fångad i bilder. (Kanske är det i kombination med att jag är på ställen som inte är vardag, kanske är jag mindre stressad och mer mottaglig.) Min blogg blir en dagbok över sommaren ”lite mer lättsam”. Jag delar med mig av dagar med guldkant, träning med saltstänk. Av allt sådant som känns lättillgängligt och förföriskt. Innehåll som gör att jag också kan njuta av att ha semester, trots att livet som bloggmyra aldrig kommer innebära 100 procent ledighet igen. Jag känner lugnet, jag har trappat ner i tempo. Jag har tappat följare på Instagram, jag stressar upp. Jag börjar fundera. Bilderna kanske inte duger? Har jag kanske delat med mig för generöst av min semester? Har min kille varit med för mycket? Grämer mig över att jag inte pratat om viktigare saker, trots semestermood. Kanske ska posta färre bilder, eller fler? Håller jag mig inte till mitt ämne? Gör jag fel? Stressen smittar av sig till bloggen. Jag går in och analyserar. Rannsakar. Petar i meningar och i ämnen. Bestämmer mig för att mina inlägg är tråkiga, att jag är för personlig, för opersonlig. Kloka, tänkvärda inlägg, det är därför jag är här. Därför ni är här. Det ska vara mina klojaste resonemang och djupaste tankar. Alltid? Känner ju inte för det, känner att det skulle vara en ansträngning att få till just det, nu. Jag toppar det hela med lite mens. Den storm som skakar om hela mitt sinne. Som får mig att hata allt jag pysslar med. Inga beslut. Kan inte ta mig för någonting. Det jag tar mig för blir fult. Kan inte se det vackra. Ser svart. Vill bara vara ensam. Vill absolut inte vara ensam. Jag vill krypa ur min egen kropp. När jag skriver det här tänker jag att känslan jag känner just nu, aldrig kommer att försvinna, att inget av det handlar om vare sig mens eller stress. Läser texten jag har skrivit igen. Rannsakar mig själv. Bestämmer mig för att det är okej. Jag är okej. Jag får vara mörk i mina tankar trots att det är ljuvligt ute. Kommer fram till att min Instagram ska vara det den alltid har varit, ett avtryck av mig, att så länge det är så, är den inget eller något där ett misslyckande. Jag säger till mig själv att stress alltid kommer finnas i mitt liv, men att de stunderna ska vara färre än de lugna. Påminner mig om att mens fuckar upp sinnet. Jag säger att allt är okej.
