...är nog den mening som på alla sätt och vis passar absolut sämst in på mig. Inte bara för att jag mycket hellre blir serverad mat än att jag lagar den, utan också för att jag inte hinner stå i köket, jag har massa annat jag måste fixa med. Innan jag hittade ett jobb som jag kände att jag trivdes med, tyckte jag att ordet "karriär" var helt och hållet oviktigt. Det gör jag nog egentligen även idag, beroende på definition. Om man med karriär menar ett jobb som ger status, där pengar är en stor drivkraft så bryr jag mig fortfarande inte. Pratar vi istället om att karriär är något som innefattar att hitta ett jobb att gå till som man älskar och aldrig har söndagsångest över, då är jag lätt en sann karriärist. Jag har tänkt att ord som företagare, entreprenörer och karriärister innefattar en viss typ av människor. Sådana som gillar att jobba mycket, har stenkoll på pensionspar, fonder och som istället för "Pretty little liars" ägnar kvällsnjutet åt att följa aktier med spänning. Jag har även sett det som någon iförd en kostym, välklippt frisyr och exemplarisk vinkunskap eller som någon i en fleecetröja, ruffsigt hår och taskigt kostintag. Någon som slänger sig med begrepp om investment och kapital som gör att mina öron stängs av. Med andra ord. Absolut inte en sådan som mig. En sån som drivs av lust och går på magkänsla, som har svårt att förhandla när det kommer till sig själv, en sådan som inte exakt vet vad företagsekonomi är och som får lite lätt panik över att inte ha kontroll på just ekonomi. En sådan som inte gillar att jobba dygnet runt, som undrar om inklusive moms är samma sak som att det ingår frukost när man bokar hotell. En sådan som dricker vin för att det är gott och har stickade tröjor i rosa och örhängen som fladdrar när det blåser. Som kan prata ett dygn om hur livet levs på bästa sätt. Vad jag vill säga!? Att kan jag så kan ni! Trots att jag inte har så mycket kunskap om vare sig ekonomi eller bär kostym kan jag ju faktiskt kalla mig själv både egen företagare, VD, marknadstjej, PT, ekonomiperson, gruppträningsansvarig, lönechef, ansvarig för sociala medier, eventkoordinator, agent, fotograf, stylist, bloggare, poddare, krishanterare, trots att jag bara har utbildning på träning och marknadsföring. Det är läskigt och jobbigt ibland, jag är inte bra på allt (särskilt inte ekonomi och krishantering) och det behöver jag inte heller vara. Men mest av allt är det bra. Bra för att det ger frihet, stärker mitt självförtroende och ständigt påminner mig om att jag klarar mer än jag någonsin tror/trodde. Det räcker rätt långt att fokusera på det. Sist men inte minst vill jag dela med mig av mina 3 bästa tips för att våga ta det där sista starta-eget-klivet. 1. Starta igång på halvfart. Ägna 2-3 dagar i veckan åt din affärside. Ha ett jobb, vilket som helst vid sidan av, som inte kräver för mycket men som ger dig en trygg inkomst så att du åtminstone täcker dina fasta kostnader. Inget blir bra när man känner dig stressad över ekonomi. 2. Gör det saker du tycker är roliga och har koll på, ta hjälp av expertis på de områden du inte bemästrar. (Det blev för mig att anlita någon gällande bokföringen, det kostar inte särskilt mycket och för mig har det varit värt det alla dagar i veckan). 3. Hitta en mentor. Det kan vara svårt att vara själv i uppstartsprocessen och väldigt skönt att ha någon att rådgöra med. Fundera på om du har någon i ditt nätverk som du känner förtroende för eller tycker är duktig på det den gör. Erbjud att få bjuda på en lunch eller kaffe i utbyte mot rådfrågan. Men! Respektera att den personen kan ha mycket att stå i. Fotograf: Emma Grann/ Studio Emma Svensson
