Jag börjar misstänka att mitt budskap om långsiktighet när det kommer till träning har gått fram med dunder och brak. Det är bra och allt vad jag någonsin har önskat mig. Trots att jag upplever att det är så, att jag når ut, har jag väldigt svårt att vara stolt över mig själv, över vad jag gör och vart jag har tagit mig. Är alltid väldigt kritiskt granskande, ger mig själv lite av positiv feedback. Typ förra veckan hände dock tre saker som gjorde mig så där innerligt glad och stolt. Så stolt att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Utifrån kanske det inte är så stort, ni kanske tycker att det har hänt betydligt mer spännande saker. Men för mig är det här saker som räknas. Saker som gör att jag känner att jag är på rätt spår och som fick mig att stanna upp en sekund och vara stolt över mig själv. 1 Ortorexipodden hörde av sig till mig och vill att jag är med och gästar ett avsnitt. Med den här motivationen: Vi vill gärna ha med dig i podden eftersom du är en förebild och inspiration för många, som med kunskap och driv sprider träningsglädje och samtidigt vågar sticka ut hakan och ifrågasätta quickfixes och skeva ideal. 2 Lokaltidningen i staden jag är uppväxt vill göra ett personporträtt med mig, det känns liksom extra festligt att bli uppmärksammad hemifrån, vet inte varför men så är det. 3 Jag fick ÄNTLIGEN mitt varumärke Sustainble Shapes registrerat hos patent- och regestreringsverket. Det har varit en krånglig resa och är en typ av uppgift som jag tycker ha varit skit-tråkig och jobbig. Ansökte för över ett år sedan fick avslag och så nu helt plötsligt hade det gått igenom. Hajar om ni inte greppar den känslan, men ville i alla fall berätta. Skål för att ibland känna sig nöjd! Jag och min bästis Matilda som bor i LA när jag var där och hälsade på henne förra hösten. Det här är en stund i livet jag aldrig kommer att glömma. Jag hade landat efter en lång flygning. Vi tog oss till Roosevelt Hotell beställde mimosa och pratade igenom flera månader av saknad och skvaller.
