Fotograf: Hanna Skoog Jag fick en input från en av våra poddlyssnare gällande vårt avsnitt om nakenhet. Hon refererade till en otroligt vass text skriven av Stina Wollter. Essensen i Stinas text är att vi ska klä oss som vi vill. Äga våra kroppar och dess sensualitet. Sminka oss och bara vara, precis som vi känner för att vara, för att vi vill det, inte för att en man önskar det av oss. Jag har knåpat ihop en lång text som svar/reflektion på Stinas text och utifrån det vår lyssnare resgerade över. Jag vill gärns dela den med er. För att varje debatt i ämnet är viktig. Utifall någon mer trodde att vi pratade nakenhet i största allmänhet. Så istället för ett traditionellt lite lättsamt fredagsinlägg, avslutar jag arbetsveckan med ett debattinlägg, det är skillnad på Nakenhet och Nakenhet. (Och blir någon nyfiken på Stinas text delar jag gärna den här men det hade blivit för masstigt att läsa båda samtidigt.) Hennes synpunkter och sätt att äga sin kropp behövs i allra högsta grad. Hennes sätt att hedra kvinnan, den sexuella driften och styrkan i attraktion. Att säga emot något av det hon pratar om, vore lika med att säga, att kvinnor får skylla sig själva om de blir våldtagna när de bär en kort kjol, eller att tycka att det är ok att män glor på ens bröst bara för att man har urringat, vilket såklart går HELT OCH HÅLLET emot ALLA min principer. Stina bidrar med förändring och tilltalar vissa kvinnor. Men. Som med allt här i livet. Finns det så många olika sätt att prata om saker och ting. Nu tycker jag inte på något sätt, att dina meddelanden känns som en kritik, men utöver ditt lite ifrågasättande mejl, så har vi faktiskt ENBART fått en storm av kärlek runt avsnittet. Närmare bestämt typ 250-300 Instamejl från tjejer som känner sig sååå lättade över att vi tar upp nakenhet, som känner att en sten har lättat från deras axlar. Med andra ord är vårt sätt att prata till kvinnor är också en del av en förändring och så länge jag kan få EN kvinna må bättre och att känna sig mer trygg/bekväm, är jag enormt stolt och glad. Den stora skillnaden mellan det jag och Anja pratar om i avsnittet och den texten Stina har skrivit är att Stinas utgångspunkt är att vara stolt och äga sin kropp. Vår utgångspunkt handlar mer om den stress nakenhet bidrar med. Det är enligt min mening lite olika tagningar på något som i grunden syftar till att kvinnor ska må bra. Inte svart. Inte vitt. En gråskala. Inte motsägelsefullt. Bara två sidor på ett mynt. Samtliga tjejer som har har hört av sig betonar att i och med nakenheten och posandet de möts av i sociala medier känner de sig ÄN MINDRE nöjda och ser ÄN MER kritiskt på sina egna kroppar. Då faller ju på något sätt hela den positiva grundtanken om nakenheten. Inte önskar vi mer självhat!? En parantes är att samhället i allmänhet och modebranchen i synnerhet i allra högsta grad behöver bidra med större mångfald när det kommer till kroppsideal, jag hävdar att ett stort ansvar vilar på deras axlar. Där bidrar en kvinna som Stina till förändring och är en enormt viktig röst. Sen en sista sak vi måste prata om. Sättet vi uttrycker nakenhet på. Stina förmedlar förändring med sina bilder, väcker debatt. Om vi ser till många av de unga tjejer som jag framförallt syftar på, förmedlas enbart en sexuell anspelning som återigen är sexighet baserat på vad män har skapat, en produkt av porrindustrin. Nakenhet utan eftertanke. Fylliga plutande läppar och svankiga stjärtar. Jag kommer aldrig tycka att det förmedlar en kvinna och hennes vackra självständiga jag på något sätt. Då låter vi än en gång männen få vad de önskar utan att ens be om det. Vi lurar oss själva tro att vi har vunnit kampen om vår kropp när vi har förlorat oss ännu djupare i dess grepp. / Alexandra
