Trötthet och mycket jobb som inledning efter semestern har gjort att träningen har kommit lite i kläm. (Typiskt mig att planera på ett sätt så att jag glömmer bort att ta hand om mig själv.) I lördags när jag tröttare än örnen, drack den där baljan morgonkaffe och kollade serier, kändes den planerade löpturen väldigt osöt. Jag vet att när jag blir sittande i soffan en lördag och halva dagen försvinner, går känslan av mys över i ångest, stress och grinighet. Jag vet att genom starta förmiddagen med att röra på mig får hela helgen ett glimmer, jag blir glad, lugn och harmonisk. JAG VET DET! Trots att jag vet det, är det ändå ett projekt att få till den där jädra helggympan. Hur sjukt är inte det?! Någon som känner igen sig i den kampen? Skulle önska att jag blev lugn av att sitta såhär, men det funkar inte för mig! Årstaviken piggar upp den sorgsnaste kropp! Bilderna är från en kvällspromenad under semestern när jag kände exakt som ovan fast på kvällen. Ångestkli. Att veta att semestern snart var slut har samma effekt som sega lördagar!
