Helgen har minst sagt varit både upp och ner. Den började med en av de mäktigaste upplevelserna någonsin på Zinken. Över 6500 fans stod redo att heja fram grabbarna till seger och finalplats. Även om de spelade fantastisk bandy räckte det inte hela vägen. Såklart otroligt tråkigt, men eftersom att det fanns en söndagsmatch kvar att kunna avgöra på, kändes det viktigare att fokusera på den, än på hur galet stort det hade varit att vinna på hemmaplan med årets inramning. Vi bestämde för att njuta av lördagen och ladda kraft på bästa tänkbara sätt. Efter träning stack vi för att äta brunch på Urban Deli, vi strosade en vända på Söder och gick sen hem för att vila middag (som ju för övrigt kan vara livet härligaste påfund). Lite hämtmat och tidig sängång senare, vips, vi sa hej till matchdag. Igår efter frukostdejt kände vi (jag och bandytjejerna) oss redo att styra bilen mot Sandviken. Förväntansfulla, pirriga och trygga i att i år, i år kommer vi sitta och kolla på final. Så pass bra har dom varit. Men så där någonstans i förlängningen får motståndarna in en hörna och lika snabbt som en blinkning var säsongen över. Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna förklara hur det känns att se hur någon man älskar, som man följer och stöttar under så stor del på ett år gå miste om sina drömmar på en bråkdels sekund. Det är, minst sagt, hemskt ledsamt. Såhär nära som det kändes i år har det inte känts på de 5 år jag har hängt med David och jag kommer inte låtsas som att jag tycker att det bara är att ta nya tag, för just nu är det inte det. Men det kommer att bli. Så småningom. Magi på Zinkendam. Gåshud som inte ville sluta vara gås. Åtminstone så kan ingen ta ifrån dem detta ögonblick! Bandyfru är inte så glamoröst som fotbollsfru så vi anstränger oss mangrant för att levla upp. Har ju aldrig klagat på känslan som uppstår i kroppen efter ett träningspass! Lite Rocky B över mig!? Vi kolhydratsladdade ordentligt. Pasta är inte enligt rekommendation längre, det är däremot Nutella milkshake. (Nä ni, nu hittar jag på igen.) Jag när jag har klätt ut mig till en spindel med rosa kjol. Så satt vi där i bilen. Med hoppet i hand. Det där hoppet som är det sista som sviker en. Här är sista bilden från min mobil på bandyn för i år. Det sista jag minns är när grabbarna ligger som fallna trän på isen, men det är det värsta jag har sett och eftersom att jag inte är en journalist kände jag inte mig skyldig att bjuda på det.
