Jag har aldrig sett mig själv som en klassisk karriärist. Jag har aldrig jagat titlar, prestige eller den där “perfekta” LinkedIn-profilen. Och ändå – när jag ser tillbaka på mitt liv – har allt alltid handlat om att jobba mycket.För mig har det handlat om att skapa möjligheter. Att kunna sätta guldkant på vardagen. Att känna att jag förtjänar den framgång jag eventuellt uppnår, och att jag har slitit för den på riktigt. För det är väl så det ska vara? Om det inte kostar blod, svett och tårar, är det ens värt något?Men så innan min sjukskrivning började något skava och under hösten blev jag medveten om hur mycket jag förknippade mig själv med att vara en person som jobbar hårt. Hur mycket jag låtit det definiera mig. Och framför allt – vad det har kostat mig.För det är en sak att jobba mycket och älska det. En helt annan sak att jobba mycket och känna att det äter upp din kreativitet, din energi och ditt sinne för ordning. Och det var där jag hamnade.Jag insåg att jag inte kunde tro att jag skulle ha ett kreativt flöde, tid för vänner eller en planerad fritid om jag konstant var helt slutkörd. Och ändå var det så jag levde.Så jag tog ett beslut som skrämmer skiten ur mig:• Jag anställer fler personer i min träningsstudio som jag verkligen har förtroende för.• Jag begränsar mina arbetstimmar till 7h per dag.Det känns så sjukt. Som att jag bryter mot någon osynlig regel. Att jag nästan… fuskar? Men det är också det enda jag aldrig har testat.Rädslan att släppa tagetAtt göra den här förändringen är svinläskigt. Av tre anledningar:1. Att släppa kontrollen. Kan jag lita på att andra gör jobbet lika bra som jag? Kan jag låta saker rulla utan att jag är där exakt hela tiden?2. Att det inte ska funka. Tänk om Patrop behöver att jag jobbar ihjäl mig?3. Att känna mig lat. För om jag jobbar mindre – betyder det att jag bryr mig mindre?Men när jag vänder på det ser jag något annat:Att släppa kontrollen betyder att jag bygger en starkare verksamhet, inte att jag överger den.Att det inte ska funka är en rädsla – inte en sanning. Jag kan justera längs vägen.Att känna mig lat handlar om en gammal tro att slit är det enda som ger värde. Men är det verkligen sant?Tänk om det här är nyckeln?Så nu testar jag. Och det känns som ett experiment där jag sakta men säkert programmerar om min hjärna. Vad händer om jag ger mig själv mer tid och återhämtning? Vad händer om jag faktiskt får tillbaka min energi, min kreativitet, mitt sinne för ordning?Jag vet inte exakt hur det kommer kännas. Men jag vet att jag aldrig testat det här förut.Och ibland är det just det – att våga göra det man aldrig gjort – som tar en framåt.
